Reportage 

Vi drar till fjällen

Frost på backen, är kär i lukten
Svär det är nått i luften
Älska mitt Norrland
Och kan känna att dessa känslor aldrig kommer torka

Academics uttalar orden till ett beat i mina hörlurar. Jag hör också vinden och snön under mina skidor. Det går fort nedför berget. Om jag fokuserar på utsikten, en skyline av bergstoppar, så känns det som att jag flyger. För varje sväng blir mjölksyran värre och snön bildar temporära moln som sakta tynar bort bakom mig. Sedan kommer jag ner till liften igen, och börjar om.

Jag flydde det mörka, färglösa Småland och åkte åtta timmar i bil till Funäsdalen. Det här relativt okända lilla paradiset ligger mittemellan Åre och Sälen, 30 minuter från norska gränsen. Med risk för att låta klyschig, så skulle jag vilja kalla den här platsen för mitt andra hem. Jag var bara tre månader gammal första gången mina föräldrar tog med mig hit, och sedan dess har jag åkt skidor här varje år.

Efter åtta timmars bilfärd är det en stor belöning när man svänger in i byn och Funäsdalsberget tornar upp sig i vyn. Även om det är mörkt, näst intill kolsvart, så lyser lyktorna utanför Toppstugan, högst upp på toppen. Berget är knappt en kilometer högt (977m.ö.h) men här hittar du några av Sveriges finaste pister. Funäsdalen är en liten by, inte mer än 900 invånare, och centrum åker man igenom på två minuter. I den mörka decembernatten är det den röda neonskylten över hotellet som lyser starkast, HOTELL FUNÄSDALEN, i sann känsla av det tidiga 1900-talet. Vi svänger av från byn och åker vidare ut i den mörka skogen, där vi tillslut kommer fram till stugan. En liten trästuga på en kulle, ombäddad av höga, täta granar. Luften må vara iskall, men den är frisk och fri från avgaser. Jag känner doften av frost och granar. Utanför fönstret är det kolsvart, men i dagsljuset kommer Funäsdalsberget träda fram.

Toppstugan i dagsljus. Byggdes på 60-talet.

Den friska fjälluften har sedan länge varit en naturlig kur för det svenska folket. Under 1800-talet, och under den andra största vågen av tuberkulos, skickade man de sjuka till fjällen för att andas ren och frisk luft. Tuberkulos är en lungsjukdom, och man trodde att den rena luften kunde hjälpa den som var sjuk. Frisk luft botade inte tuberkulos, men däremot har den, tillsammans med naturen, andra positiva hälsoeffekter hos oss människor. I takt med att man insåg detta växte friluftslivet fram. Folkhälsomyndigheten skriver på sin hemsida ”att vara ute i naturen kan till exempel medföra minskad stress, stärka kognitiv förmåga, förbättra psykisk hälsa, främja fysisk aktivitet och underlätta social interaktion.” Naturen kan göra oss lyckligare helt enkelt.

Jag är själv beredd att skriva under på detta. Både sommar och vinter finns det ingen bättre plats att koppla av på. Här finns en lugnande tystnad med få naturliga ljud från vinden och vattnet. Det finns en oskyldighet och trygghet här uppe som industrialiseringen har berövat södern. Allt vatten som är i rörelse är drickbart här uppe. Iskallt, friskt vatten med smak av glaciär, helt gratis, och lyxigare än något vatten du betalar skjortan för på restaurangerna i Stockholm.

När vi vaknar i stugan är det fortfarande mörkt ute, men ändå tillräckligt ljust för att se ett nytt lager snö bädda in bilarna på parkeringen. Med äggmackor och Nocco i ryggsäcken kommer vi fram till backen vid tiotiden. Det är mulet och dålig sikt, men det vi inte vet är att himlen snart ska spricka upp, och att den här dagen ska bli en utav de vackraste jag någonsin upplevt.

Funäsdalsberget består av 5 liftar. Två som går upp till toppen, en som går halvvägs upp, en till barnbacken och en till Funparken. Funparken är där det finns stora hopp, boxar och rails. Där hänger alla hipsters med för stora kläder. Det är inget stort berg, men jag har fått höra av en duktig skidåkare att det, enligt honom, är topp tre bästa berget i Sverige för en slalomåkare.

Jag minns tiden då det fanns en ankarlift som gick upp till toppen och en knapplift till barnbacken. Det var den gamla goda tiden. Bredvid ankarliften fanns resterna av en sittlift från 60-talet. Det såg ut som brassestolar upphängda, två och två, i en lina. Alltså inte något för den höjdrädda. Idag är den liften ersatt av en modern gondol. I barnbacken, där jag lärde mig åka skidor, står nu ett hotell. Det är med skräckblandad förtjusning som jag ser på den här utvecklingen. På ena sidan gläder det mig att det går bra för Funäsdalen. Mer folk betyder mer pengar, och det är roligt att de kan bygga ut berget och skapa ett större område. Det är också kul att fler får chansen att uppleva naturen, och ta del av de hälsomässiga förmåner som finns här uppe. Trots det, är de själviska tankarna är oundvikliga. Vi brukade vara själva här uppe, aldrig kö till liften och aldrig svårt att hitta en parkering. Det charmiga Funäsdalen tynar bort när fler och fler hotell byggs runt om berget. Det finns en rädsla för att den södra stressen ska hitta hit. Jag tänker på Academics låt Brev från kolonien:

Välkommen till Lappland

Det döptes till Lappland

Folk här knöt sina band

Sen kom nån från södern och döda allt  

Av ren nyfikenhet ringer jag upp Torgny Bent. Torgny, 72, har bott i Funäsdalen hela sitt liv och har en stor kärlek till området. Jag frågade honom vad han tycker om alla de nya hotellen och lägenheterna.

– Det är väl kul att fler kan besöka fjällen! Svarar Torgny med sin glada härjedalska.  

Torgny har länge varit aktiv inom skidsporten, som skidåkare men också som grundare till sportbutiken Topsport, som idag finns på två ställen i området. Han delar inte min oro om att Funäsdalen blir större. Det är kanske bara jag som med nostalgi vill ha kvar mitt paradis så som det var när jag var liten.

– Jag tror att det är bättre nu, svarar Torgny på frågan om han tycker det var bättre förr.

De är få i orden här uppe i norr, men lugnet och glädjen lyser igenom ändå. Det märks tydligt att människorna här uppe präglas av den harmoniska atmosfären.  

Efter tredje åket i backen spricker molntäcket upp och en guldigt ljus sprider sig över berget. Där det tidigare var en vit vägg av dimma, ser jag nu andra berg och skogar så långt ögat kan nå. Snömolnen som bildas efter varje sväng färgas av det varma ljuset. Det här är livet. Vi äter äggmackorna i ett utav vindskydden som finns i backen. I vanliga fall kan man njuta av en god lunch i restaurangen i Toppstugan, men på grund av Corona-pandemin så känns det bättre såhär. Det guldiga ljuset, det man brukar kalla the golden hour, håller i sig tills att solen går ner igen. Vi fortsätter att öva carving-svängar tills att backen stänger och mjölksyran i benen tar över. I bilen på vägen hem kan jag bara tänka på en varm dusch och en pizza från Gamla Veras. Dagen avslutas alltid med öl, film, tv-spel och att somna ganska tidigt. Imorgon kör vi igen.

Om jag skulle sammanfatta Funäsfjällen skulle det låta såhär: trevliga människor, vackra vyer och en plats där värdefulla minnen skapas. Det är en plats jag skulle rekommendera till alla. 

Christina
Redaktör

Related posts